Förlossningen

Nu har jag knåpat ihop en förlossningsberättelsen om den där morgonen för 11 dagar sedan när Sigge kom in i våra liv.

Förlossningsberättelse

Den 24/4 stod vi utanför vårt hus kl 07.00 med packade väskor och pirr i magen och väntade på taxin. Allt kändes overkligt och utsikten över Västerbron har nog aldrig varit så vacker som den var den morgonen. Vi skulle hämta hem vår lilla pojke. Nerverna var utanpå kroppen och magen likaså. Shit vad nervös jag var, vi visste ju inte alls vad som väntade oss, förutom att det förmodligen skulle ta tid och att det är rätt dålig chans att igångsättningar slutar särskilt bra. Vi intalade oss dock att det skulle gå bra och försökte se det som vilken morgon som helst. Som tur var hade vi båda sovit bättre än på länge natten innan vilket kändes bra eftersom det med säkerhet var den sista natten på mycket länge som vi fick sova ostört.

07.30 blev vi inskrivna på avdelning 53 på Södersjukhuset och fick ett litet rum tillsammans med ett annat par som också skulle bli igångsatta. Jag fick lägga mig på en säng och blev uppkopplad mot en ctg-apparat som mätte lillkillens hjärtljud och mina (obefintliga) sammandragningar. Allt såg bra ut och de sa att det var en lite lugn bebis som inte verkade brusa upp i onödan, men jag visste ju sedan tidigare att han sällan brukade röra sig på morgonen och förmiddagen. Jag fick dricka kalla drycker och till slut kom han igång och barnmorskan blev nöjd över variationerna i hjärtljuden. Men som sagt, några sammandragningar eller värkar var det inte tal om. Barnmorskan blev dock väldigt nöjd när jag sa att slemproppen gått hemma dagen innan och gav oss då mer hopp om att det kommit en bit på väg.

08.50 fick vi komma in på en läkarundersökning och jag blev jätteglad när jag såg att det var en ung tjej som var läkare. Hon var jättegullig och blev mycket förvånad när hon upptäckte att jag var öppen 4 cm utan att jag märkt av några värkar. Nu blev det inget mer tal om kateter eller gel och de tog genast hål på fosterhinnorna. Vattnet sipprade ut och jag blev mer och mer nervös, nu var det verkligen på gång! Fick komma tillbaka på rummet och de gjorde en ny ctg som såg likadan ut som den förra, med skillnaden att mina värkar/sammandragningar på en gång kom igång. Jag sa det ganska snabbt att det verkligen kommit igång till personalen som mötte mig med stort lugn och leende, det märktes att de var vana vid att igångsättningar tar tid. De började istället prata om vad vi ville äta under dagen och sa att de verkligen hoppades att vi skulle komma ner på förlossningen under dagen.

09.30 Nu var mina värkar starka. Precis sådär som alla säger att man vet när det är på gång. Nu visste jag och profyöaxandningen var grym. J klockade värkarna som kom med ca 4 minuters mellanrum och jag andades, blundade och tyckte att det var jättejobbigt att ligga på rygg med ctg-banden runt magen. Profylaxen var verkligen guld värd, men jag kände att jag behövde något mer och satte på mig Tens-apparaten som lindrade topparna på värkarna. Dock tyckte jag att det var svårt att få plattorna att sitta bra, vilket gjorde det hela nästan jobbigare.

10.00 Barnmorskan kom in igen, fortfarande med stort lugn och blev något förvånad då Jonas sa att värkarna kom med 1,5-2 minuters mellanrum. Hon stannade kvar för att kontrollera och sa att hon skulle ringa förlossningen eftersom hon såg på mig att jag snart inte var kapabel att flytta på mig. Efter en kvart kom hon tillbaka och sa att hon skulle skjutsa ned oss till förlossningen. Frågade om jag ville gå, åka rullstol eller säng och jag kaxade mig med att jag skulle gå, men hann bara 30 sekunder i korridoren så vek jag mig dubbel och fick snabbt en rullstol. Kände redan på färden ned i hissen att det började trycka på lite och barnmorskan sa att det finns de som verkligen förvånar.

10.15 Väl inne på förlossningen fick vi världens gulligaste barnmorska som undersökte mig och det visade sig att jag var öppen 6 cm redan. Hon började prata smärtlindring och jag tyckte inte att det var så mycket att prata om, mer en fråga om att ta fram den. Lustgas sa jag. Nuu. Tyckte det tog evigheter innan hon hade visat hur den funkade och första värken med lustgas kändes som att jag kommit till himlen. Några värkar senare kändes det verkligen som jag skulle dö och började yla efter epidural. BM tyckte att vi skulle avvakta lite och sa att det i så fall tar minst en halvtimme, så hon tyckte att jag skulle andas på som jag gjorde. Fick beröm för andningstekniken och kände mig lite stolt så jag andades på och släppte inte lustgasmasken. Hade fortfarande på mig TENS-apparaten och barnmorskan frågade om det inte var obehagligt att de satt så dåligt och att det stacks. Jag sa att det ska ju stickas, det är ju själva grejen. Sen fattade jag vad hon menade, jag fick ju riktiga stötar och inte de där pirrande smärtlindringen. Fick lite panik och skulle slita bort dem men såklart fick jag då jättestarka stötar på fingrarna. Skrek åt Jonas att stänga av den och slängde i väg en platta som landade på mitt lår. I paniken vred han åt fel håll så plattan som landade på mitt ben hade högsta styrkan på och jag vrålade rakt ut. Skrattade mycket åt det efteråt och barnmorskan stod bara och tittade på oss, lika hysteriska båda två. Efter det kom inte TENS-apparaten fram igen.

10.30 Nu gick det verkligen snabbt och värkpauserna var mindre än 30 sekunder. Jonas var helt fantastisk, höll i mig och påminde under värkarna hur många sekunder det var kvar till vila. Gav mig energidryck och barnmorskan sa att jag tagit med mig ett stöd av bästa sorten. Och det var han verkligen. Någonstans här kände jag att jag behövde gå på toa och fick veta att toaletten var längst bort i korridoren motför där jag var och att lustgasen inte gick att ta med. Jag försökte flera gånger med att det kanske fanns någon flyttbar lustgasmaskin någonstans men BM log bara åt mig och sa tyvärr, det är bara att kasta sig ut. Sagt och gjort och med stöd av Jonas tog vi två värkar i korridoren på vägen dit, två inne på toaletten och två tillbaka. Shit shit shit vad starka de var. Det enda som fick dem att kännas något ok var om jag fick nypa Jonas i benet så hårt jag bara kunde.  Och förresten, inne på toan kändes det verkligen som att det skulle komma en bebis, så jag ville snabbt tillbaka och hela färden var för intet. Tillbaka på rummet så frågade BM mig igen om jag ville ha epidural och jag sa att nu trycker det på, hjälper det mot den smärtan? Nej sa hon, bara mot smärtan i ryggen. Eftersom den höll på att försvinna och trycket nedåt blev bara starkare och starkare så tackade jag nej och bad om att bli undersökt. Inte konstigt att värkarna varit starka, jag var öppen 10 cm! De första fyra tog typ två veckor och de sista fyra tog cirka 30 minuter! Jag började känna av riktiga krystvärkar och frågade om jag var tvungen att hålla emot. Nej nej, krysta på du bara vad svaret jag fick.

11.00 Nu har jag enligt min journal ”etablerade krystvärkar” och shit vilka krafter det är som kommer igång. Det känns som att jag blir indragen i en tornado under cirka 1 minut för att sedan vila några sekunder. Jag minns att jag i lustgasdimman tänkte varje gång att jag skulle fråga en massa saker, men när väl värken var över kunde jag inte tänka på något annat än hur skönt det var att andas luft och inte ha ont. Och när värken kom så tänkte jag, nej, inte nu, bara vila några sekunder till. Men det var bara att flyta med och följa kroppens krafter. Under det här stadiet var J ett ännu bättre stöd och peppade mig som bara den. Som det känns skulle jag aldrig klarat det utan honom, även om jag blev irriterad på att han försökte visa mig hur jag skulle krysta som på profylaxkursen. Sa till BM att säga åt honom att sluta, för det går inte krysta som på kursen. Hon skrattade och sa åt honom att nej, det där sköter kroppen bäst själv. Vrålade en hel del i min livboj lustgasmasken och efter 46 minuter med krystvärkar fick jag upp en skrikande liten Sigge på bröstet. Jag och han grät och skakade ikapp rätt länge och känslan var helt overklig, att det var vår lilla bebis som låg där. Frågade Jonas vem han var lik och han sa bara som i ett mantra ”han är så fin”.

Själv kunde jag knappt sluta säga ”det är helt sanslöst” eftersom jag inte kunde förstå att det hade gått så snabbt. Tog flera dagar att komma över och jag kunde i mina tankar inte sluta tacka (vem??), känner mig verkligen ödmjuk för det faktum att det gick så bra.

Låg med lilla killen på bröstet i två timmar sedan kom de och vägde honom. Vi gissade på 4,2 och det visade sig stämma. Han vägde 4230 och var 54 cm lång. Han har kommit in i våra liv för att stanna, kärleken blir verkligen bara starkare och starkare för varje dag.